Den 13 Januari 2011

En vinterdag för tio år sedan kom det en liten, grå och lurvig valp till oss, hon var så tjock att namnförslaget Tjorven diskuterades, men eftersom det inte var något som vi ville springa runt och ropa i skogen fick hon namnet Moa istället. Under dessa tio år har det hunnits med en massa skogspromenader, en riktig skogshund, inte så konstigt kanske med tanke på att rasen jämthund är en jaktras.

När Moa var en liten valp skulle jag och min barndomvän Sofie ut och gå en liten kortpromenad med henne i skogen, det slutade med att vi gick vilse och kom hem många timmar senare med en väldigt trött Moa, hon sov i flera timmar efter den skogspromenaden.

En sommar för kanske 5-6 års sedan skulle jag ut och cykla med en ganska ouppfostrad Moa. Detta var inget vi hade gjort jättemånga gånger men man måste ju träna för att bli bättre. Allt gick jättebra, vi fick upp en ganska bra fart, tills vi skulle förbi en gård med många jakthundar. I ett litet ouppmärksammat ögonblick tyckte Moa att det var en jättebra idé att springa mot hundarna. Moa genade över täkten, mitt styre vreds och jag och cykeln hamnade i diket. Helt övertygad om att hon stuckit, svor jag lite för mig själv och bad en bön att ingen sett oss. Jag tittade upp och där står hon, den sötaste hund jag vet, och tittar på mig och det ser ut som hon tänker: "Och vad håller du på med då idiot, res på dig!" Eftersom vi är lika envisa båda två så fortsatte vi cykelturen och det blev inga mer besök ner i diket den gången.

Åka bil är kul, hon var aldrig så lugn som när hon fick åka bil, helst i framsätet, där ser man så bra.

Varje julafton, de senaste åren, var det tradition att leta fram sparken, ta på Moa dragselen och sen var det bara att sparka på. Eller den första kilometern behövde man nästan inte sparka något alls, det var mest på hemvägen vi fick sparka för då var Moa trött.

Skoter har Moa också åkt, både bak i kälken och på själva skotern. Thomas körde, jag satt bakom honom med Moa i knät och Linnea satt bakom oss, en väldigt fullastad skoter.

Det är fruktansvärt att se en hund, som alltid varit glad och livlig, vara så trött, långsam och dålig. Det blir så tydligt att något är fel, att hon inte är sig själv, och det är så fel att hon inte finns mer. Att dom där bruna, fina ögonen har stängts för att inte öppnas mer. Det är en enorm tröst att hon nu inte behöver ha ont, att hon nu kan springa obegränsat i skogen och leka i snön, uppe i hundhimlen. Det finns nog ingen som är gladare än Moa för det. Dom har säkert väldigt god mat uppe i hundhimlen också, ett älgben eller två att tugga lite på.

Det är också en tröst att dagen varit fin, en av de vackraste vinterdagarna på länge, för då är det nog fint väder uppe i hundhimlen också.












Sovgott lilla Moa